Ibland vaknar man upp från den sagovärld som förståndet skapat i symbios med hjärtslagen. Inser att hur mycket man än försöker dirigera och manövrera så blir man besegrad.
Natten övergår i en monolog, man gör allt för att övertala sig själv. Till det rätta. Till det enda.

"Gick omkring i ditt kvarter tills det blev för kallt
tänkte ut en dialog mellan oss och allt
lampan släcktes i din hall och jag gick hem igen
för har inte glömt vad du, har inte glömt vad du gjort
vad du gjort"