I love the way you've been lying and hate that I love('d) you

It’s a little too late to say that you’re sorry now
You kicked me when I was down
Fuck what you say, just, don’t hurt me, don’t hurt me no more
That’s right bitch: and I don’t need you, don’t want to see you

Bitch you get, no love
You show me nothing but hate
You ran me into the ground
But what comes around goes around

I don’t need you, don’t hurt me
You, don’t hurt me no more
That’s right, and I don’t need you, don’t want to see you
You get, no love
Bitch you get, no love
And I don’t need you

Because I like the way it hurts
Just gonna stand there and hear me cry
But that's alright because I love the way you lie

And with these words I sign out. Forever...
≠ + = ∞



The journey trough life

December, en månad utan ljus. Utan värme. Utan hopp.
Än en gång ska denna månad behöva vara årets epilog.
En epilog som så många gånger bara finns där. Man orkar knappt läsa den.

Men efter denna månads avslut så är det bara att börja räkna ner. Hälften är utfört. Livets äventyr börjar på allvar.
Försöka hitta en snabbare utväg, packa livets väska och hoppa på någon båt. Chansa. Gambla.
Målet är inte att ta examen. Utan att hitta sin egna väg att gå. Kanske är det genom att vara här 2 år till.
Kanske inte.
Förhoppningsvis inte.



Börjar bli dags att summera förra årets alp-resa då det snart vankas för en ny.
Men vad fan ska man styra till nyår, känns som om något spontant borde vara på sin plats.
New york. Varför inte?
Man hade liksom inte samma planering som förr. Allt styrdes i listor. Exakt vad som skulle inhandlas, tider, folk, allt.

Eller så blir det ett nyår här. Känns förjävligt när man pratar med lillgrabben och han säger att man måste komma hem. Önskar jag kunde vara i samma ålder.

jnilsson

RSS 2.0